Vad kan mätas i pengar?

Klaus Mäkelä ifrågasätter det vetenskapliga värdet med att i en och samma siffra beräkna samhällets totala kostnader för alkoholmissbruk. Han varnar för att om man använder pengar som en måttstock för alla slags problem kommer man lätt att fastna i vetenskapliga fällor. I en rad exempel pekar Mäkelä på vad som gör dessa kostnadsberäkningar subjektiva, vilseledande och framförallt ojämförbara.

Alkoholrelaterade skador äter upp stora resurser i samhället i form av hälsovård, förlorad arbetstid och sociala problem – det vet vi. Men om vi kan sätta en prislapp på hur mycket alkoholen totalt kostar samhället, vad ska vi då räkna med i det priset? Och säger oss den siffran något?

I en av NAD:s mest uppmärksammade artiklar 2012 kritiserar Klaus Mäkelä kostnadsberäkningar av alkoholskador i samhället. Mäkelä riktar skarp kritik mot flera av dessa studier från senare år för att de inte uppnår den precision och objektivitet som vetenskaplig forskning ska eftersträva. Han påstår att till och med de allra mest komplexa beräkningarna innehåller spekulativa antaganden av forskare och att de ger en vilseledande bild till dem som beställt den.


Förespråkare för ett visst område kan allt för lätt sätta till kostnader av abstrakta skador i sina beräkningar för att lyfta fram vikten av sitt område.

Problem med jämförelser

Mäkelä påpekar att kostnadsberäkningar inte är enhetliga och många gånger inte kan jämföras sinsemellan. Det här gäller både nationella beräkningar av alkoholskador, men också jämförelser mellan olika sociala problem. En uppgift för kostnadsberäkningar är att de ska hjälpa beslutsfattare att väga olika samhällsproblem mot varandra (hur stort är problem x jämfört med problem y?) för att peka på vilka områden som behöver större insatser. Mäkelä medger att det behövs något annat än bara politiska övertygelser för att väga problem med varandra, men han tvivlar på att dagens kostnadsberäkningar är en bra måttstock. Mäkelä tar som exempel en norsk beräkning av alkoholens skador på tredje part, i detta fall hur människor störs av andras alkoholdrickande på gatorna. Den studien kan inte – och borde inte – användas för att väga samhällskostnaden av alkoholskador mot kostnaden av till exempel psykisk vård. Endast om den andra studien också beräknar hur mycket människor störs av ”galna män” på gatan är detta möjligt, argumenterar Mäkelä. Han påpekar att bristen på enhetliga metoder för kostnadsberäkningar ofta gör dem ojämförbara. Förespråkare för ett visst område kan allt för lätt sätta till kostnader av abstrakta skador i sina beräkningar för att lyfta fram vikten av sitt område.

Kostnader för samhället eller privatpersonen?

Mäkelä tar som ett annat exempel australiensiska och nyzeeländska kostnadsberäkningar där man ser på pengar som används för riskfyllt drickande som en förlust och social kostnad för samhället. Detta synsätt motiveras med att personer med riskfyllt drickande inte är informerade om de skador som alkohol kan medföra. En väl informerad individ skulle alltså fatta det rationella beslutet att inte dricka för mycket enligt logiken i dessa studier. Mäkelä påpekar istället att många studier visar att användare av till exempel olagliga droger ofta är mer informerade om drogers effekter än icke-användare. Tar rationella konsumenter i beaktande endast hälsorisker då de fattar sina beslut, frågar sig Mäkelä och konstarerar att en person som dricker på en fest på grund av de sociala fördelar det kan medföra för honom eller henne inte behöver vara irrationell. Med samma motivering kan man kalla beslutet att ta bilen istället för tåget irrationellt då flera dör i bilolyckor än i tågolyckor. Riskfyllt drickande kan mycket väl anses vara farligt, oansvarsfullt och moraliskt fel, men det betyder inte att det är irrationellt. Att påstå att så är fallet pekar på moraliserande bedömningar bland de forskare som utfört beräkningarna, argumenterar Mäkelä.

Mäkelä påpekar att det finns en del skador som inte kan, och inte ska, mätas i euro. Som exempel säger han att det inte finns någon poäng i att jämföra i pengar vem som lider mest: ett barn med FAS eller ett barn som hamnat i rullstol på grund av en berusad förare. Politiska linjedragningar som bygger på dessa fall måste motiveras med värderingar och ideologi – inte pengar.

 

Julius von Wright

Senast uppdaterad

2017-09-18

Nordens välfärdscenter | tel: +46 8 545 536 00 | | En institution under Nordiska ministerrådet