UNGASS: Han för brukarnas talan i New York

Legalisering, svensk narkotikapolitik, narkotikamötet i New York och framför allt: brukarinflytande. Svenska Brukarföreningens Berne Stålenkrantz, en av Sveriges delegater vid narkotikamötet i New York, berättar vad han anser är viktigt just nu.

– Det är lite problematiskt eftersom jag måste ställa mig bakom regeringens hållning, säger Berne Stålenkrantz, ordförande för Svenska Brukarföreningen, om sin plats i den svenska delegationen till FN:s narkotikamöte i New York den 19 till 21 april. Stålenkrantz är en av få brukare som deltar i mötet som medlem av ett lands delegation.

– Jag behöver inte tala om avkriminalisering, injektionsrum eller heroinbehandling varje dag, men däremot ska jag tala om brukarinflytande som är en av frågorna som regeringen bland annat driver under UNGASS. Det är ju bättre att vara med och prata och på så sätt påverka, fortsätter Stålenkrantz.

På väggen hänger ett stort emblem med texten Nothing about us without us. Ett viktigt slagord för många olika sorters brukarorganisationer, även för Svenska Brukarföreningen.

– Vill man prata med blinda, så pratar man med blinda. Inte diabetikerförbundet. Vi jobbar varken för eller emot narkotika, utan vi jobbar för att människor ska få vara med och bestämma om sådant som berör sina liv. Rättigheter, det är vad det handlar om. Ett bra liv kan också innehålla narkotika. Vi ser inte preparaten som sådana som problem, utan det är snarare samhällets attityder och lagstiftning. Det är där skadorna sker, säger Stålenkrantz.

Legalisering av cannabis har varit ett hett debattämne de senaste åren, men Stålenkrantz är skeptisk till en legalisering av endast cannabis. Det skulle stigmatisera personer som använder till exempel heroin ännu mera, enligt honom. Vad som är tunga och lätta droger är också en individuell fråga, säger Stålenkrantz, som själv definierar sig som en avkriminaliserad opiatanvändare, lika beroende som då han började med metadon 1998.

Socialdemokraten Gabriel Wikström tillträdde som folkhälsominister i oktober 2014. Stålenkrantz säger att det har skett förbättringar inom den svenska narkotikapolitiken, men att han hade högre förhoppningar på den nya ministern. 

– Kommunernas veto i sprututbytesfråga har ju försvunnit, men jag ställde större hopp på honom än vad han nu har levererat. I början skrev han mycket om behandlingsmetoder som ska bygga på evidens, vilket lät bra. Men då räcker inte den evidens som finns, man frågar alltid efter mer forskning, säger Stålenkrantz.

Aktioner för förändring

Brukarföreningen har gjort flera aktioner genom åren för att ändra på det de anser är fel i narkotikapolitiken. Stockholms lokalförening startade ett eget sprututbyte 2006 då det ännu inte fanns ett i staden. Understöd till föreningen hotades av indragning för att verksamheten ansågs vara olaglig, vilket fick Stålenkrantz att gå med en påse smutsiga sprutor till polisen och anmäla lokalföreningen i Stockholm. En domstol slog fast att lagen om sprututbyten riktar sig till kommuner och landsting och att så länge sprutor inte säljs är bytet lagligt för privatpersoner eller föreningar. Trots att Stockholm fick ett sprututbytesprogram 2013 så har föreningen fortsatt dela ut rena kanyler och har fortsättningsvis 40–70 besök dagligen.

– Det är dem som inte vill registrera sig eller som är minderåriga, säger Stålenkrantz. Region Skåne har nyligen meddelat att de ska göra ett försök med att dela ut naloxon, bara Läkemedelsverket ger sitt godkännande. På hösten planerar föreningen in en naloxonaktion i Stockholm, för att uppmärksamma frågan även i huvudstaden.

I Danmark startades det första injektionsrummet av en grupp frivilliga. En gammal ambulans med sjukvårdspersonal körde runt Vesterbro och en av initiativtagarna, Michael Lodberg Olsen, sade senare att han var osäker på om han skulle bli gripen för det han gjorde, vilket inte hände.

Så långt skulle den svenska polisen inte låta föreningen gå tror Stålenkrantz.

– Vi kunde inte starta upp ett injektionsrum, det skulle vara omöjligt.

Språket en viktig fråga

Stålenkrantz tycker att forskare kunde vända sig till brukare oftare då de planerar sina forskningsfrågor.

– Jag saknar en forskare i Sverige som skulle se nyttan att arbeta tillsammans med oss brukare och komma på nya forskningsprojekt. Som det ser ut nu så bestämmer de en rad frågor och sen kommer de till oss och frågar om vi vill vara med. Det är inte meningsfullt, säger Stålenkrantz. Frågeställningarna skulle bli bättre om brukarna togs med i förhandsarbetet.

Stålenkrantz säger att brukarföreningen har satsat på att få myndigheter och medier att inte använda stigmatiserande begrepp. De har till exempel övertygat Socialstyrelsen att sluta använda begreppet ”metadonläckage”.

– Ordet läckage pekar ut oss som får metadon- eller buprenorfinbehandling och behandlingsformen i sig som ett problem. De som säljer sin dos är människor som begår narkotikabrott och det har inget med behandlingsformen att göra. 

Brukarföreningen har börjat använda ordet avledning, som kommer från engelskans diversion.

Det är inte bara myndigheter som använder nedvärderande och negativa uttryck om personer med missbruksproblem. Enligt Stålenkrantz är rubriker som ”Människan bakom missbrukaren” eller ”Missbrukare är också människor” ännu vanliga. Trots att de kanske är skrivna med välvilja, så får de indirekt en annan betydelse.

Julius von Wright
redaktör popNAD

Publicerad 19.4.2016

Senast uppdaterad

2017-11-22

Nordens välfärdscenter | tel: +46 8 545 536 00 | | En institution under Nordiska ministerrådet