Sprututbytesprogrammen ökar i Sverige tack vare ny lag

Den första mars i år trädde en ny lag om sprututbyten i kraft i Sverige. – Antalet program har fördubblats på två år och de fortsätter att öka i Sverige, säger Niklas Karlsson, som är utredare på Folkhälsomyndigheten och också forskar i ämnet.

Niklas Karlsson är utbildad folkhälsovetare och doktorerar som bäst vid Karolinska institutet. Fokus för hans doktorsavhandling ligger på preventivt arbete kring smittsamma sjukdomar för personer som injicerar droger och vilka insatser som fungerar för att motverka sjukdomarna, samt insatser som till exempel sprututbyte. 


– Det är allmänt känt att de som injicerar droger i stor utsträckning är utsatta för utbrott av hiv och att det finns en hög förekomst av hepatit-c. Men kunskapen om varför hepatit-c smittar på ett sätt jämfört med hiv, och vilka inom gruppen som är mer utsatta för vissa sjukdomar – det har man inte studerat fullt ut än, och det är sådant jag tittar på. Jag undersöker också vilka riskbeteenden som påverkar sjukdomarna. Det är inte alla som har samma typer av riskbeteenden, vissa inom gruppen, till exempel kvinnor i jämförelse med män, har olika nivå av risktagande i sitt bruk av droger. Kvinnorna är generellt mer utsatta än män. Kvinnorna är väldigt mycket mer utsatta till exempel när det gäller att dela sprutor och kanyler.

Policyinriktad studie

För tillfället jobbar Niklas Karlsson på en policyinriktad studie tillsammans med den finska forskaren Tuukka Tammi från Institutet för hälsa och välfärd, THL, i Finland.

– Materialet för hela avhandlingen kommer från kriminalvården, men också från sprututbytena, framförallt från Stockholms sprututbyte som har funnits i fyra år. Det är rätt omfattande insamlad data vi har att jobba med. 

Sverige fick två sprutbyten i mitten av åttiotalet, ett i Malmö och ett i Lund. Det här var samtidigt som man började testa för hiv, eftersom en relativt stor hiv-epidemi pågick och väldigt många personer som injicerade droger blev smittade. Parallellt med det här pågick spututbyten i sex landsting. 

– Det kunde vara läkare som på sin lokala klinik drog igång ett projekt. I policy-studien tittar vi på utvecklingen i Sverige från starten 1985-86 fram till att lagen ändrades i år. Vad är det som har hänt inom drogpolitiken och drog-policyutvecklingen, och vad är det som har hänt inom hälsoområdet och hälsopolicyutvecklingen? Och hur har sprutbytesfrågan levt i dom här olika världarna, hur har den bollats fram och tillbaka, och framförallt: vad är det som har gjort att det inte har startats sprutbyten? Även då vi fick en lag 2006 kom flera sprututbyten inte igång. Det tog 23 år innan det tredje sprutbytet startade i Helsingborg, och ytterligare två år innan det första landstinget utanför Skåne, startade sprutbyte.

Politiken avgörande

I undersökningen har man använt myndighetsdokument, dels dokument på regeringsnivå och från nationella myndigheter, men också dokument från landsting och frivilligorganisationer och också den svenska forskning som gjorts på området. 

– Det man kan se är, förutom bevismängden som vuxit fram, återkommande argument i myndighetsdokument, som att sprutbyte måste hänga samman i en vårdkedja och kopplas ihop med andra aktiviteter och andra insatser. Det som på engelska kallas continuum of care. Men samtidigt pratar man också om att sprutbyten har ett komplicerat förhållande till socialtjänsten på kommunal nivå, att det inte har funnits något bra samarbete mellan dem och sprutbyte och beroendevården. Det hänger ihop med den andra frågan om att det ska finnas en samverkande kraft. Det här är en sak som vi har upptäckt att är motstridig. 

De politiska vindar som blåser har också angett tonen i skrivningarna.

– Beroende på regering har tonaliteten i skrivningarna blivit annorlunda och ändrat karaktär i de förslag som kommer och den policy man driver i sprututbytesfrågan. Vi har också tittat på hur myndigheterna har varit med om att lyfta fram kunskap och i vilken mån de har gjort det, och på vilka plattformar. Det var ju tre myndigheter, Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet och Smittskyddsinstitutet, som gick ut i en debattartikel i Dagens Nyheter 2009 där de skrev att det nu är dags att gå vidare i den här frågan, att det är en hälsofråga, inte en drogfråga. Det är sådana saker som vi har hittat och lyft fram som möjliga förklaringar.

Fördubblat antal

Den nya lagstiftningen har redan påverkat utbudet av sprutbyten.

– 2015 publicerade Folkhälsomyndigheten en nationell vägledning som heter Preventivt arbete med hepatit-c och hiv för personer som injicerar droger, där går vi igenom forskningen, tittar på best practice och gängse kunskap som finns på området. Vi ger en massa förslag, bland annat föreslår vi sprututbyten. Efter det gick den före detta socialministern Gabriel Wikström ut och sade att lagen måste ändras, att vi ska göra det lättare att starta upp sprututbyten. Då han gick ut och deklarerade det här i Aftonbladet, då började det hända grejer. Sprutbytet i Kristianstad startade 2014, året efter startade fyra nya sprututbyten i Jönköping, Uppsala och två till. I år när lagen trädde i kraft den första mars har Varberg startat och ytterligare fyra är planerade, och nästa år nio program på åtminstone på diskussionsbasis planerade. Vi har fördubblat antalet program på två år och de fortsätter att öka i Sverige. 

Niklas Karlsson tycker att det är synd att det har tagit så lång tid att få ut kunskap om sprututbyten.

– Argumenten som använts mot sprututbyten tidigare har varit att fler kommer att börja använda droger, man hjälper folk att knarka, och det här innebär att vi släpper taget om drogpolitiken. Men så vitt jag kan förstå händer aldrig dessa saker. Det är snarare så att man hjälper folk att börja sluta och ger dem den hjälp de behöver. Då kontaktytan finns är möjligheterna att påverka mycket bättre. 

 

Tom Kettunen
Malin Wikström

Publicerad 5.9.2017

Artikeln är uppdaterad och korrigerad 7.9.2017 med uppgiften om att Kristianstad öppnade 2014 och inte 2015 som det först stod i artikeln. 

Senast uppdaterad

2017-09-18

Nordens välfärdscenter | tel: +46 8 545 536 00 | | En institution under Nordiska ministerrådet