Revolution, kristen kärlek och den ideologiska missbrukarvården

Jakten på en fungerande missbrukarvård tycks vara ett evighetsprojekt. Från det tidiga 1900-talets aversionskurer, vitamin- och insulinbehandlingar, via Antabus och psykoterapi, till fostransmodeller, tolvstegsmetoder och substitutionsbehandlingar – trots 100 år av samhälleligt organiserad missbrukarvård efterfrågas i Sverige fortfarande tydliggörande forskning och verksamma metoder. I den stora offentliga utredning om missbrukarvårdens läge och framtid som publicerades våren 2011 föreslås nya diagnoskriterier, radikal organisationsförändring och ett ansvarsöverlämnade till bland annat den psykiatriska sjukvården. I Missbruksutredningen anar man en strävan att föra upp vårdlösningen på säker mark, bortom de vårdideologiska stridigheter som har präglat missbrukarvården. Missbrukarvården ska avideologiseras med hjälp av evidensbaserade metoder. Jag tror inte att detta låter sig göras.

Den svenska missbrukarvården har åtminstone sedan 1940-talet varit föremål för forskning på bred front och kontinuerlig metodförnyelse. Samtidigt har kritiken från både politiker och forskare varit hård. Forskningen har enligt denna kritik inte kunnat leverera den verksamma metoden, den politiska styrningen har varit svag och den praktiserade vården har följaktligen inte uppvisat några övertygande resultat. Men grundpremissen för detta dilemma – att höggradig alkohol- eller narkotikakonsumtion inte i större utsträckning går att åtgärda med vård – har sällan diskuterats. För att få perspektiv på detta tror jag att missbruk måste börja diskuteras i politiska termer. Frågan undandrar sig visserligen en lösning därför att problemet är terapeutiskt komplicerat. Samtidigt är detta inte bara en behandlingsfråga. När problemet och dess lösning har formulerats, har detta ofta skett i tydligt ideologiska termer.

Jag har undersökt de politiska diskussionerna om narkotikaproblemet och den byråkratiska hanteringen av narkomanvården under åren 1960–2000. Här ser man tydligt hur narkotikan och narkotikakonsumtionen ofta har varit underordnade problembeskrivningar med andra politiska syften. Oron för politiskt radikal ungdom, främmande religioner eller obegriplig musik har kunnat begripliggöras som ett narkotikaproblem. Från annat håll har narkotikaproblemet beskrivits i termer av kapitalistiskt klassförtryck, amerikanism och kulturell förflackning. Modernitet, urbanisering och industrialisering har också kritiserats i narkotikaproblemets namn. Narkotikaproblemets allmänpolitiska kontext har medgivit en del förutsägbara lösningar. Högern har ropat på förstärkt polis medan vänstern har önskat krossa det kapitalistiska klassamhället; kristen kärlek och skattesänkningar har på olika sätt motiverats som medel i kampen mot narkotikan.

Men den politiska problembeskrivningen och den ideologiska lösningen har inte gjort halt utanför de folkvaldas kammare. På behandlingshemmen och inom den styrande byråkratin har det än en gång tydliggjorts att narkotikaproblemet är ett ideologiskt problem. Det är inte främst den verksamma metoden som hållits för den rätta lösningen utan snarare den attraktiva ideologin. På samma sätt har behandlingshem motarbetats från byråkratiskt håll när de intagit ideologiskt tveksamma positioner. Den verksamma metoden har varit svårfångad, men den verksamma metoden har också spelat andrafiolen vid valet av vårdlösningar. Andra värden har premierats, exempelvis landsbygdsromantik, svenskhet, solidaritet och arbetsamhet. Däremot har individualism, amerikanism och profitintresse länge motarbetas inom den ideologiska narkomanvården. De senaste årtiondena har också marknadslösningen tillkommit som en förment överideologisk faktor: den goda missbrukarvården är nu den som kan göra sig gällande på en vårdmarknad.

Missbruk är och kommer att förbli ett ideologiskt problem. Detta gäller i Sverige liksom i andra länder, oavsett vårdregim och oavsett diagnoskriterier. Vissa vårdlösningar syftar explicit mot att avideologisera missbrukarvården, men frågan om vad som är problematiskt med alkohol och narkotika kan varken ställas eller besvaras utan att man samtidigt berör frågan om den goda medborgarens eller det goda samhällets kvaliteter. Denna ideologiska grundton är uppenbar när man studerar narkotikaproblemets formulering på politisk eller byråkratisk nivå och även på behandlingshemmen. Detta ideologiska perspektiv är nödvändigt om man vill förstå missbrukets komplexa karaktär och varför det inte låter sig lösas med aldrig så kunskapsbaserad metodutveckling.

 

Johan Edman

Senast uppdaterad

2015-05-07

Nordens välfärdscenter | tel: +46 8 545 536 00 | | En institution under Nordiska ministerrådet