”Användningen av kat kan inte bara förklaras med etnicitet och kultur”

Användningen av kat har i offentligheten i Sverige och Skandinavien beskrivits på ett förenklat sätt och har tacklats som ett socialt problem med kulturella förtecken, enligt Johan Nordgrens färska doktorsavhandling.

Kat, catha edulis, är en psykoaktiv växt som i Sverige har förknippats med den somaliska minoriteten. Drogen har en centralstimulerande effekt och används i sociala sammanhang genom att bladen tuggas länge och växtsaften sväljs. Det är vanligt att användarna samlas för att sitta och umgås då de tuggar.

Johan Nordgren har i sin avhandling Making drugs ethnic: Khat and minority drug use in Sweden undersökt hur användningen av kat har beskrivits i medier, i myndighetstexter och utvärderingsrapporter, alltså hur olika aktörer och institutioner så som läkare, psykiater och socialarbetare har beskrivit användningen och föreslagit lösningar på problem förknippade med kat.

I avhandlingen ingår också intervjumaterial med deltagare i somaliska föreningar. Istället för att ses som vilken annan problematisk narkotikaanvändning som helst har användningen av kat i offentligheten och bland myndigheterna så gott som utan undantag kopplats till den somaliska kulturen och identiteten.

– Det som jag vänder mig emot är att katanvändningen enbart skulle ha med somalisk identitet och kultur att göra, eftersom lösningen då blir att fokusera på kulturen och etniciteten snarare än de processer som ligger bakom det faktum att det finns de som använder kat på ett problematiskt sätt, säger Johan Nordgren.

Men om det är fråga om en grupp från eller med anknytning till ett visst land, varför kan man inte nämna det?

– Det kan man väl nämna, men när olika instanser använder det för att lösa problem blir det bara en förenklad förklaringsmodell. Ett exempel är en katmottagning i Kista i Stockholm, dit ingen sökte sig självmant, trots att där fanns en föreståndare som kom från Somalia. Somaliska kvinnor hade skickats dit eftersom socialtjänsten hade misstänkt omsorgssvikt, och därefter skickat kvinnorna på urinprov. Men det var egentligen fråga om något helt annat än katanvändning.

Problemfokus i textmaterialet

Nordgrens avhandling omfattar fyra vetenskapliga artiklar. Den första handlar om hur kat har beskrivits i svenska dagstidningar mellan åren 1989 och 2012 och visar hur rapporteringen övervägande handlade om kat som ett betydande problem för den somaliska minoriteten. 

I den andra artikeln analyseras sex rapporter som utvärderar projekt om katanvändning i Norge, Sverige och Danmark. Projekten använde sig av begreppet kulturell kompetens för att nå målgruppen och för att förändra målgruppens syn på kat. Etnicitet ansågs i utvärderingarna vara den viktigaste faktorn bakom problematisk katanvändning. 

I den tredje artikeln undersökte Johan Nordgren kunskapsproduktion i form av textmaterial som myndigheter och välfärdsinstitutioner producerat, om ”missbruk bland invandrare”, ett begrepp som framför allt växte fram i slutet av 1980-talet och under 1990-talet.

Kan skapa stigma

I den fjärde artikeln består materialet av intervjuer med 16 personers syn på katanvändning i Sverige. De intervjuade var aktiva i olika somaliska föreningar i Malmö.

– De som jag intervjuade var mäkta trötta på att man hade så mycket problemfokus på den somaliska gruppen och att katanvändningen gjordes etnisk. Det kan skapa stigma för en hel grupp. Den somaliska gruppen omtalas också annars som den mest svårintegrerade gruppen, det talas mycket om omskärelse och att unga somalier åker till IS i Syrien. 

Intervjupersonerna jämförde användningen av kat med alkoholanvändningen i Sverige, och gjorde skillnad på bruk och missbruk. 

– De intervjuade menade att man kan använda kat på ett kontrollerat sätt, och att ett större problem är problemanvändarna, som kallas ”muqayil”. De använder för mycket och för ofta. Enligt intervjupersonerna är det främst män som går in i det och blir ”muqayil”, men de betonade också att det är långt ifrån alla somalier som använder kat.

Motsatte sig

Användningen beskrivs av intervjupersonerna som en aktivitet som kräver tid, och det kan vålla problem inom familjen. Missbruket förklarades inte med etnicitet eller kultur, istället beskrevs de som var ”muqayil” som socioekonomiskt marginaliserade.

– Som jag ser det var det intressanta att intervjupersonerna motsatte sig den dominerande diskursen, och sade emot.

Johan Nordgren ser att användningen av kat håller på att minska, något som intervjupersonerna också vittnade om. Han ser däremot att ensamkommande flyktingbarn nu omtalas på ett liknande sätt som ”den missbrukande invandraren” och ”den katanvändande somaliern” omtalats. 

– Många ensamkommande flyktingbarn kommer från Afghanistan, där finns heroin och då talas det om att de tar med sig de drogvanorna till Sverige. Nu inleder man en kunskapsproduktion kring dem och ser dem som en ganska statisk kategori, där de ses som styrda av olika etno-kulturella beteenden.

 

Malin Wikström

Publicerad 5.6.2017

Senast uppdaterad

2017-09-21

Nordens välfärdscenter | tel: +46 8 545 536 00 | | En institution under Nordiska ministerrådet